Den blinda tanten
Som några av er vet, så jobbar jag i en fotoaffär. Eller gör iaf. fram tills nästa vecka. Sen måste jag få tag på ett annat jobb. Vet inte riktigt hur det ska gå till ännu, men jag hoppas på det bästa... Att det ska lösa sig.
Hur som helst. Nu skulle jag inte skriva om det, utan om en lite "speciell" kund, vi har på min nuvarande arbetsplats, Fotoaffären.
I en fotoaffär så framkallar man ju kort, säljer kameror, film och allt annat som man kan tänkas behöva när man ska fota. So far so good. Det är ju ändå rätt naturliga grejer. Vad som däremot inte är så naturligt... Det är den i stort sätt blinda, 200 år gamla damen som handlar i affären.
'Handlar?' kanske ni undrar nu. 'Vadå? Ramar och sånt?'. Nej. Hon framkallar BILDER. Ja, det stämmer mina damer och herrar. Hon framkallar bilder. Och det är inte som om hon är lite halvt synskadad bara heller. Nej, man får hjälpa henne att förklara vad som är på bilderna när hon kommer in (hon fotar digitalt och vill ju bara välja de bra bilderna...). Man får helt enkelt stå där i ca 30 minuter och förklara vad som är på bilden, om denna är skarp eller inte och om man själv tycker att hon ska ha ett ex av bilden, eller kanske rent av två.
Det här är inget jag hittar på. Det är alltså fullt allvar.
Och jag kan för mitt liv inte förstå vad hon ska med bilderna till. Vad gör hon med dem när hon har framkallat dem liksom? Jag är på riktigt oerhört nyfiken! Luktar hon på dem? Lyssnar hon kanske lite på bilderna, eller känner hon på konturerna kanske?
När jag är tvungen att hjälpa tanten i affären kan jag ibland bli lite irriterad. Det tar sån tid och jag kanske har annat att göra just då. Men nu när jag skriver det här... Då kan jag inte låta bli att bli lite... Blödig. Hon kanske ger bort bilderna till sina vänner. Litar på mig när jag säger att de är fina. Fan... Tänk om jag låtit irriterad när hon beställt bilder. Det har jag säkert...
Imorgon kommer Maja hem. Jag har längtat sen hon åkte. Kan inte förklara hur mycket jag älskar den tjejen. Behöver inte förklara heller för den delen. För hon vet. Och jag vet.
Hur som helst. Nu skulle jag inte skriva om det, utan om en lite "speciell" kund, vi har på min nuvarande arbetsplats, Fotoaffären.
I en fotoaffär så framkallar man ju kort, säljer kameror, film och allt annat som man kan tänkas behöva när man ska fota. So far so good. Det är ju ändå rätt naturliga grejer. Vad som däremot inte är så naturligt... Det är den i stort sätt blinda, 200 år gamla damen som handlar i affären.
'Handlar?' kanske ni undrar nu. 'Vadå? Ramar och sånt?'. Nej. Hon framkallar BILDER. Ja, det stämmer mina damer och herrar. Hon framkallar bilder. Och det är inte som om hon är lite halvt synskadad bara heller. Nej, man får hjälpa henne att förklara vad som är på bilderna när hon kommer in (hon fotar digitalt och vill ju bara välja de bra bilderna...). Man får helt enkelt stå där i ca 30 minuter och förklara vad som är på bilden, om denna är skarp eller inte och om man själv tycker att hon ska ha ett ex av bilden, eller kanske rent av två.
Det här är inget jag hittar på. Det är alltså fullt allvar.
Och jag kan för mitt liv inte förstå vad hon ska med bilderna till. Vad gör hon med dem när hon har framkallat dem liksom? Jag är på riktigt oerhört nyfiken! Luktar hon på dem? Lyssnar hon kanske lite på bilderna, eller känner hon på konturerna kanske?
När jag är tvungen att hjälpa tanten i affären kan jag ibland bli lite irriterad. Det tar sån tid och jag kanske har annat att göra just då. Men nu när jag skriver det här... Då kan jag inte låta bli att bli lite... Blödig. Hon kanske ger bort bilderna till sina vänner. Litar på mig när jag säger att de är fina. Fan... Tänk om jag låtit irriterad när hon beställt bilder. Det har jag säkert...
Imorgon kommer Maja hem. Jag har längtat sen hon åkte. Kan inte förklara hur mycket jag älskar den tjejen. Behöver inte förklara heller för den delen. För hon vet. Och jag vet.
Kommentarer
Postat av: trams
kräv extra betalt av chefen, så har du lite mer att leva på tills du hittar nytt jobb.
och whina inte, ristan bor 15 mil ifrån mig, och jag träffar honom en gång i månaden på ett ungefär
:( lyckos dig & maja!
Trackback
